Som att stänga en bok...
Nu är det då inte mångar dagar kvar här i mitt Amerikanska hem. Med den vetskapen kommer det många känlsor. Bra eller dåliga? Jag har ingen aning. Det är så himla blandat. Jag fruktar hemresen, alltså tiden på planet, rätt mycket. Ska man vara glad eller ledsen? Jag kan ju inte vara glad över att lämna mitt liv här? Men jag kan ju inte heller vara ledsen för jag ska ju äntligen få se min familj och mina vänner igen.
På ett sätt tror jag att resan här ifrån kan vara värre än resan hit. Jag visste ju att jag skulle få träffa alla i sverige igen. Men nu. Jag har verkligen ingen aning om när jag kommer se alla mina vänner igen. Vissa kommer stanna här i staterna, andra är hemma och några på väg hem.
Men hem, vad är det? Home is where the heart is- right. Men om mitt hjärta nu mera finns i 10 olika länder och fyra kontinenter? Det känns inte rättvist. Kommer man någonsin känns sig hemma igen?
Vad som känns läskigat är att jag nu kommer avsluta mitt liv här. Det är lite som att läsa ut en jävligt bra bok, stänga den och stoppa in den i ett hörn någonstans. Kanske till och med tappa bort den. Du kommer minnas den, att den var så jävla bra, men du kan inte öppna och läsa den igen.
Men kommer jag nu återgå till det som var förut? Gå tillbaka till mitt gamla liv och fortsätta som om ingenting har hänt. Handen på hjärtat så tror jag inte det heller. Jag är en annorlunda person nu. Nya erfarenheter och intryck, det är helt enkelt inte möjligt att fortsätta på samma sida som för 1,5 år sedan.
Den tanken är rätt ledsam också och jag kan inte hjälpa att undra hur allt kommer vara när jag väl är tillbaka. Mina svenska vänner, som jag älskar så. Kommer de ens finnas kvar? Jag tror, eller jag hoppas att jag inte är allt för annorlunda. Att jag endast förändrats till en bättre version av mig själv. Johanna 2.0.
Men det får tiden utvisa. Jag kan inte påverka speciellt mycket utan jag får acceptera och le. När det är dags så får jag sätta mig på flyget och bara go with it. Allt löser sig i slutändan.