Tårar
Det börjar dra ihop sig för den sista jobbdagen nu. Den går av stapeln imorgon. Herregud, hur fort har det inte gått. På ett sätt känns det som att jag tackade ja till familjen igår men känner jag efter lite mer känns det som om det gått huuur lång tid som helst då det varit så mycket att fixa under kort tid.
Men nu tillbaka till ämnet. Idag var alltså näst sista dagen på Guldmyggan men även sista dagen tillsammans med två av kollegorna (semester/ledighet imorgon). De hade fixat en present och ett superfint skrivet kort, började gråta när jag fick det. Blev så rörd. Jag är ju trots allt bara en vikarie?! men det betyder mycket för mig att de uppskattar mig och det jag gör!
Imorgon är ju som sagt sista dagen, jag har köpt piggelin till barnen och även fixat lite gott åt oss vuxna. Det kommer bli en tuff dag imorgon, på flera sätt. Det är kaos med vikarier så vi kommer vara en kort i personalen. Det kommer vara jag och en till vikarie. Denne stackaren kommer att bli ensam under mellanmålet med 16barn (eller ah, jag kommer få jobba över en stund). Det kommer alltså bli lite lätt hysteriskt, haha. Andra anledningen är ju såklart att det är sista dagen. Kommer gråta som ett barn!
Barnen har svårt att förstå att jag åker. De förstår inte att jag vill åka när jag ändå säger att jag kommer sakna dem. Haha, barn är underbara ändå, deras lösningar är så okomplicerade och bra. Vore perfekt om livet ändå var så simpelt. Hade de fått välja så skulle vi vara tillsammans allihopa på Guldmyggan, precis som det "alltid" varit.
Måste påminna mig själv att jag gör detta för min skull, för att utvecklas som person. Vill inte bli fast här, jag kan inte utvecklas som jag vill om jag bor kvar här på denna ön. - That's the ugly truth.
